Som kid brukade jag låna mina föräldrars kasettbandspelare och göra "låtar" rakt ut med dom tre-fyra ackord jag lyckades formera. Jag spelade in och noterade titlar noggrant på kassetten som jag tyckte var väldigt "proffsigt".

Lite synd att man inte sparar sånt.

 

Allting har en början 

Jag fick min första elgitarr av min far när jag var 16 år, en gräddvit "duke" (strata-kopia) och en 50 watts blå (silverflake) vadderad custom förstärkare.

Jag inredde ett en liten "studio" i pappas källare där takhöjden var c.s 5 cm högre än min längd. Så det gällde att inte digga för hårt för då smällde man i taket!

 

Första bandet

Senare kom jag i samspråk med några klasskompisar på gymnasiet och vi bestämde oss att starta ett band.

Det var jag (gitarr & sång/skrik), min bästis Peter Nilsson (bas) och Stellan Rosengren (gitarr). Visserligen kunde ingen av oss riktigt spela men det var liksom underordnat själva grejen att starta ett band...

Det vara bara det att vi saknade en trummis.

Men i en paralelleklass gick en snubbe som vi hade hört spelade trummor och han hette Mats Persson. Mats Persson, eller MP som han kallades redan då, blev vår givne trummis.

Vi var väldigt fria i den musikaliska formen om man säger så...Progginfluenserna blandades friskt med en typ av egenhändig folkton gärna med lite stänka av arabiska harmonier...kryddat med punk...

 

MP och Per Gessle

MP var nog den mest drivne musikern och kände kanske att gruppens musik låg lite väl långt från hans preferenser. MP gillade Status Quo – stuket!

 

En annan snubbe som gick i Peddas (Peter Nilsson) klass hette Per Gessle och var då en ganska udda karaktär på skolan. Man visste inte riktigt vad han stod för men han var tydlig med att han älskade David Bowie och jag tror att han tog efter lite av den klädstilen och attityden som Bowie hade vilket var ganska vågat på den tiden mitt i proggens tidevarv.

Han var riktigt fel just då men ändå så 100% rätt!!! (han var nog den ende som fattade det ).

 

Per hängde med upp till vår replokal en gång och fick nån typ av uppenbarelse – han skulle också bli "rockmusiker".

 

Mp och Per började experimentera musik tillsammans och det dröjde inte så länge förrän MP, Som nu blivit grym på gitarr, sa att han ville hoppa av gruppen och börja lira med Per i stället.

 

Resan fortsätter

Jag fortsatte repa i olika konstellationer och hade faktiskt en konsert i Halmstad typ 1979/80 där Gyllene Tider kompade mig. Jag kallade mig då Martin Örn (jag älskade Magnus Uggla).

 

Per meddelade senare att jag nog fick skaffa ett annat kompband för dom hade inte tid....

 

Marie Fredriksson kommer in

Senare skapade vi Martin och Strulpojkarna som senare blev rätt och slätt gruppen Strul. Då hade jag bjudit in Marie Fredriksson som pianist och sångerska i bandet och hon lyfte liksom hela grejen ett par snäpp...

 

Vi gjorde verkligen skäl för namnet och det var en massa strul .

 

Inte blev det lättare av att jag och Marie utvecklade en passionerad kärleksaffär mitt i allt.  Sånt  har ju en tendens att medföra visst strul -eller hur? Speciellt som Marie hade en stadig relation med trummisen i bandet...Puh - det var tufft. Verkligen strul!

Vi sprack som grupp samtidigt som vi fick ett Tv-erbjudande. Skapade ännu en konstellation med andra medlemmar. Gjorde TV. Sprack igen samtidigt som vi fick ett skivkontrakt!

 

Mamas Barn 

Då gick jag och Marie vidare och spelade in ett album 1982 på dåvarande Metronome (sedermera Warner Brothers) . Som kompmusiker hade vi Anders Herrlin (bas) och Micke Syd Andersson (trummor) från Gyllene Tider.

 

Albumet blev aldrig någon kommersiell succe´ men Marie Fredrikssons talang fångades upp av dåvarande EMI och Marie lämnade samarbetet med mig för en solo-karriär.

 

Game Over

Jag var ordentligt trött på allt "strul" och la gitarren "på hyllan" efter ett halvseriöst försök till en egen solo-karriär.

 

Tiden gick...och gick...och gick....jag gifte mig, fick tre söner och utbildade mig till psykoterapeut.

 

Något nytt föds 

Trettio år senare återvände jag till musiken från ett helt annat håll. I samband med en stor livsomställning for en massa låtar ur mig på kort tid...

En märklig känsla.

 

Det blev musik. Något väcktes till liv och tog sig formen av låtar – känslor – som blev berättelser...

 

Jag kontaktade min ungdomskompis MP och bad honom lyssna på några demolåtar. Han tyckte att den fanns en ton, något som musiken förmedlar som han gillade.

 

Vi bestämde oss för att producera ett album tillsammans...

 

"Från Ingenting Till Någonting"